Skrattmåsens utveckling i Limsjön

Staffan Müller

Skrattmåsen är en av våra mest "underskattade" fåglar. Den är en sen invandrare i vårt land. Till Dalarna kom fågeln först under innevarande sekel. Den första rapporten härrör från Särna 1913. Som häckande fågel noterades den första gången från Runn 1942.

I Dalarnas fåglar (1993) uppskattar man dalapopulationen till ca 3000 par, fördelade på ett 50-tal häckningsplatser.

En annan intressant iakttagelse är att de stora kolonierna minskade under 1980-talet, medan fåglarna senare har fördelat sig på flera, men mindre kolonier. På västkusten har man på många håll noterat att skrattmåsen helt övergett sitt gruppboende och numera kan hittas som enstaka par på häckningsplatserna.

I Leksands kommun var tidigare Helgsjön i Insjön den mest säkra häckningslokalen för skrattmås. Där kunde upp emot 1000 par häcka under en säsong. Som mest 975 par ett år i början på 1970-talet. Helgsjökolonien är borta sedan många år.

Därefter har en smärre koloni häckat på Storön i Siljansnäs och under senaste åren vid Lundbjörkstjären.

Sett till riket i stort finns signaler som tyder på att skrattmåsen är på väg att försvinna som häckande fågelart på många håll. Bl.a håller ett forskarlag från Lund på med att göra en kartering av det kvarvarande beståndet.

Då känns det värdefullt att kunna uppvisa en koloni som tycks vara stabil, nämligen Limsjö-skrattmåsarna.

 

Skrattmåsen i Limsjön

Skrattmåsen har häckat i Limsjön under de flesta åren de senaste decennierna. Ibland var det enstaka par, men oftas en liten koloni på ca 100 par.

Efter det att restaureringen satte igång 1989, har vi årligen följt upp häckningsresultatet, samt även räknat antalet ägg i de bon som varit tillgängliga för dem som inventerat.

Här följer en förteckning som något kan ses som en beskrivning av hur lyckad sjörestaureringen varit.

Limsjön i Leksands kommun är en restaurerad fågelsjö. Den omfattar ca 100 ha starrbevuxen våtmark.

30 ha har muddrats och frästs så att en vattenspegel återskapats.

Vattendjupet är f.n. ca 0-1 meter.

Strandbeteshävd har införts på ca 40 ha av markerna runt sjön.

Före restaureringen häckade sällan skrattmåsen i sjön. Då som bäst med ca 100 par.

Foto: Katarina Paunovic ©

Efter maskinarbeten 1989 och dämning till fast sommarvattennivå 1990 har resultatet bättrats:

År 0 1 2 3 4 5 n Totalt antal par
1990 111 87 91 100 1 - 482 ca 500
1991 6 82 139 15 2 1 389 ca 600
1992 17 18 15 9 - - 59 ca 800
1993 101 57 63 74 3 - 298 ca 900
1994 - 26 61 233 1 - 321 ca 900
1995 78 135 228 274 14 1 731 ca 1500
1996 158 185 318 223 1 - 895 ca 1000
1997 70 117 167 245 18 2 619 ca 1100

Siffrorna 0-5 anger kullstorleken. Bokstaven n talar om hur många bon som räknades det året.

 

Från och med 1997 genomförs en inventering av antalet flygga ungar (1997 = ca 150 st). Det kommer vi att fortsätta med. Siffran är en uppskattning. Det är mycket svårt att göra en exakt bedömning eftersom ungarna blir flygga vid olika tidpunkter. Men, vi gör så gott vi kan.