Marie Gillander, 12-02-2011

MARIES FOTODAGAR MED EN KLICK HUMOR

 

Det gnirkade härligt under stavarna när jag skred fram i den kärva snön medan universums eldorado blottade sin gränslösa prakt i den gnistrande vinternatten.

Andedräkten hängde kvar likt en vit slöja som mojnat i vinden och allt var så tyst och stilla. Det var som om naturens egna energier hade av gårdagens snöstorm nått sin yttersta gräns och låg nu i vila för att återhämta sina livskrafter.  

Varken från pärluggla som i vanliga fall brukar önska mig lycka till på färden eller viskandet från de praktfulla furorna som stod som vakter kring myren hördes någonting av.

Endast stillheten andades i mina öron och mitt pumpande hjärta fylldes av harmoni, överväldigad över att få ta del av allt det mäktiga i denna bedårade sagovärld.

Dörren till kojan hade nästan frusit fast men när jag väl fick upp den och ljuskäglan från min pannlampa kastades in i dunklet möttes jag av en kaskad små blinkande silverkristaller som virvlade runt i luften. Inne var väggarna täckta av snirkliga och vackra formationer som glittrade i prismans alla skiftningar. Termometern visade på minus 24 grader.

Det tog lång tid innan värmen spred sig i kojan och av frosten bildades små bäckfåror som rann jäms med innerväggarna. Ångan steg och bildade en sorts dimma vilket gjorde det nästan omöjligt att andas och sovsäcken, kudden och all annan utrustning blev fuktigt och råkallt. 

Jag blev tvungen att öppna dörren en kort stund och vädra ut den värsta kondensen och medan jag väntade på en angenämare tillvaro inomhus passade jag på att föreviga mig själv tillsammans med mångubben som var på väg ner bortom åsen.

En timme senare var det så pass behagligt inne att jag kunde ta av mig både den fodrade huvtröjan och termobyxorna samt krypa ner i sovsäcken för att knoppa några timmar innan gryningen skulle infinna sig. Mössan behöll jag dock kvar på huvudet.

Vid halv sex draget vaknade jag i en varm och torr koja. Jag gick ut för att ta en sista nypa frisk luft och passade även på att lätta på trycket inför många timmars sittande bakom tygklädda gluggar. Tog fram det grova hembakta brödet medan en påse Earl Grey låg och drog sig i det heta tevattnet.

Jag observerade att det fortfarande var väldigt tyst utanför. Som om mossen och dess omgivning fortfarande hade det mödosamt att återfinna sina styrkor.

En noterbar känsla satte sig i maggropen. Vad det än var som genererade förnimmelsen så ville den inte släppa taget.  

Plockade fram miniradion för att lyssna på de lokala morgonnyheterna men av konstig någon anledning gick det inte att få någon mottagning som det normalt inte brukade vara några problem med. Batterierna var nya men det knastrade i den lilla apparaten hur jag än försökte ratta in en fungerande kanal. Besynnerligt.

Undersökte pryllådan för att se om det fanns något där jag kunde använda som extra antenn men där låg bara gamla bläckpennor som inte fungerade och diverse annat skräp. Måste ta och städa ur lådan vid ett senare tillfälle.

Men hade inte jag en rulle med ståltråd i ryggsäcken som jag hittade på det mest osannolika ställe en gång för länge sedan när jag var på fjällvandring i Norge? Låg den kvar eller hade jag tagit ur den?

Nämen se där, längst ner i en av sidofickorna låg den som om den var ämnad för att bli en räddare i nöden. Jag knipsade av en lämplig längd med multiverktyget och böjde till en krok för att trä in tråden i hörlurar uttaget. Plötsligt skrålade på högsta volym hårdrocksgruppen Metallica genom den lilla högtalaren och hade det suttit någon fågel utanför gömslet hade de garanterat varit borta vid det här laget.

Dagen började så sakta gry och solljuset tittade fram mellan de små myrtallarna. Väderprognosen spådde en vacker och kall vinterdag men det var fortfarande väldigt tyst. Alldeles för tyst och den oidentifierade känslan i maggropen gjorde sig påmind.

När klockan började närma sig niodraget hade det fortfarande inte dykt upp en endaste liten talgoxe på åteln. Och vart var alla örnar? Ingen som satt i någon trädkrona och spejade. Ingen som svävade förbi på graciösa vingspann.

En nötskrika kom inflygande och satte sig i en tall men efter några få sekunder lyfte den och försvann utan några som helt ljud. Det smackade till i en trädstam och tvärt satt där en större hackspett och tittade sig oroligt omkring innan den också drog vidare. 

Timmen senare vågade sig tillslut några korpar fram men de som normalt brukar föra ett herrans liv var även de ovanligt tysta. De vände och vred på sina huvuden för att spana efter eventuella faror och vågade nätt och jämnt äta av köttet som låg framdukat på snöbädden. Nej, något var fel… mycket fel.

Nu hade jag insett att det skulle bli en mycket lång dag och rastlösheten kom sakteliga krypandes längs med ryggraden.  Efter att korparna hade försvunnit var det åter lika tyst och jag la mig ner på britsen för att vila en stund. Det kändes inget vidare att inte ha 100% utkik ifall det skulle dyka upp någon örn och chansen var nog minimal en dag som denna men för säkerhetens skull tryckte jag på live-view funktionen i fall att.

Jag låg och funderade på vad det var som hade skett här ute på myren. Att det var någon form av störning rådde det inget tvivel om men vad? Hade jag haft besök av någon nyfiken person som ville se örnar? Var det vår ”pinnörn” som hade retat de andra så till den milda grad att de helt sonika gav upp och sökte nya marker? Låg det en död älg någonstans i skogen som tilltalade örnarna mer än vad de jag bjöd på? Eller satt duvhöken bakom husknuten och spände de gula ögonen i tänkbara passerande byten? Frågorna var många.

På eftermiddagen värmde jag på matdosan som bestod av köttfärssås och spagetti. För ett ögonblick slog det mig att det hade varit trevligt med ett litet glas rött för det hade utan tvivel lättat upp stämningen i kojan men nu satt jag där och tuggade utan att ens reflektera om det smakade bra eller inte. Utanför sken solen som den kan göra en grann vinterdag i februari.

Rullade ihop sovsäcken och plockade ihop lite andra saker som jag längre inte hade någon användning för och la ner i ryggsäcken. Kastade ett förstrött öga ut genom gluggen… Nämen dra mig baklänges…en örn? Var det sant? Efter tio timmars väntande? Helt otroligt!

Nu fick jag bråttom. Var den ringmärkt? Nej det var den inte men det var helt klart en ny individ som inte jag sett tidigare.

Jag tog mina dokumentationsbilder och fick riktigt bra sådana. Höger vinge, vänster vinge, stjärtfjädrar, porträtt samt fullt utsträckt vingspann både bakifrån och framifrån. Dessutom med skaplig skärpa på samtliga bilder och jag noterade att örnen var en stor 5-åring som jag gissade var en hona på grund av storleken.

Lättad över att äntligen ha fått sett åtminstone en örn och sammanlagt 10 korpar under den oerhört långa dagen packade jag så småningom ihop resten av sakerna.  Klev ut i den sena skymningen och stängde dörren till kojan för den här gången.

Nu var det färden hem som hägrade och jag följde skidspåret som ringlade sig genom det himmelsblå landskapet.

Det enda som hördes svagt var gnirkandet av mina stavar men i övrigt var allt annat tyst, obeskrivligt tyst.

Text och foto: Marie Gillander ©