För att slippa höra klockan ringa 02.00 som den normalt brukar göra hade jag bestämt mig för att åka upp till örnkojan redan kvällen innan och sova över. Jag är sanslöst morgontrött och alternativet att spendera natten i kojan tilltalade mig mer än att kliva upp före tuppen.

På vägen dit hade jag stannat vid matförrådet och tagit med mig örngodis. Bitarna var i tyngsta laget och jag höll knappt att få dem in i bakluckan men med rejäla kraftansträngningar lyckades jag till slut. Det hade varit varmgrader ett antal dagar och aromen som spred sig inne i bilen var av den karaktären att sidorutan åkte ner i all hast. Där fick den också vara kvar tills jag kom fram till parkeringen. Pju…säger jag bara! Hur ska det då inte bli framåt mars?!

Den tunga pulkan var i mäktigaste laget och jag fick verkligen kämpa mig fram i skidspåret. När jag åkt ca 20 meter försvann marken helt plötsligt och jag föll handlöst åt sidan långt ner i den djupa snön. Märkligt…hur gick det där till???

Aha…en av mina gamla fina bambustavar med enorma läderklädda ringar nertill hade gett upp och lossnat från staven…! Åh…så jobbigt det blev! Inte nog med att pulkan var nästan ohanterlig. Nu hade jag bara en funktionell stav också….Jaha…Dalkulla som man är fick jag göra som man gjorde förr här i Dalom. Fortsätta med en stav givetvis :-)

Sjöblöt av svett och ruggigt ont i armar och nacke kom jag så småningom fram till gömslet.

Vintergatan lyste upp som en fyrverkeripjäs över den djupblå sfären och det susade tyst i trädtopparna. Ingen mångubbe höll mig sällskap men alla miljontals stjärnor riktade sitt sken på mig under tiden som jag stod där och betraktade naturens hissnande mirakel.

Inne var det varmt och gott och jag gosade in mig i kojan.
Hade tagit med mig en liten miniradio och lyssnade svagt på Karlavagnens röster medan jag pysslade med det som tillhörde mina uppgifter inför kommande dag.

Innan jag la mig tillrätta kom jag på att jag skulle fixa min trasiga skidstav och rotade runt i ryggsäcken för att se om det fanns något som jag kunde använda och till min glädje hittade jag mina favoriter bland bra-att-ha-med-sig-saker. Nämligen stripes, spännband eller vad de nu heter. Sånna där platsremsor med fästanordning som man kan bunta ihop kablar med bl.a.. En av de bättre uppfinningar som gjorts tycker jag och som i ett vipps var staven funktionell igen!

Jag tog fram en bok om örnar och innan jag hunnit läst titeln hade John Blund redan gjort sitt.

Vid 6-tiden slog jag upp ögonlocken. Kokade kaffe och stekte en ost och skinkmacka på grillen. När jag tittade ut genom gluggen var det mörkt och det inväntade ovädret hade anlänt i sin fulla kraft.

Ett par timmar senare hör jag det säregna ljudet av flygande korpar. Det är ett vasst ljud som på något underligt vis påminner mig om manchester byxor. Går man i rask takt när man har sådana på sig skapas ett visst läte vilket jag tycker låter precis som korparnas vingslag.

Snön vräkte ner men bland de stora flingorna uppfattade jag svaga siluetter. I massor.

I kikaren uppskattade jag mellan 70-80 korpar och fler satt i myrtallarna runt om. Har aldrig sett så många förut men jag fick väl min beskärda del den här gången då jag inte hade en enda nere på åteln sist jag satt i kojan.

Plötsligt kom en stor och svart kontur svävande och jag han uppfatta att detta vidunder inte var någon vanlig kungsörn då siluetten hade att mycket bredare vingspann. Pulsen steg och jag höll andan…måtte det här monstret landa tänkte jag….och jo…ta mig sjutton gjorde den det!

Min allra första havsörn!! En adult landade på torrakan 20 meter mitt framför!!

Hjärtat tog ett glädjeskutt och jag vågade knappt röra mig ifall den skulle råka få syn på mig genom det lilla titthålet.

Försiktigt i slow motion rörde jag mig sakta och tryckte av några bilder. Havsörnen satt kvar… tog några bilder till…och den satt fortfarande kvar. Nu vågade jag andas och min stackars kamera blev nästan glödgande röd av allt knapptryckande. Tror jag tog 50 bilder i ett enda svep men va då…jag är nästan övertygad ni skulle ha gjort likadant om ni fått sådant celebert besök :-)

Ovädret höll i sig hela förmiddagen och det var synnerligen svårfotat men lite experimenterande med långa slutartider funkade också bra så länge örnarna satt still.

Men för det mesta var det skyhöga ISO:n för att överhuvudtaget få något att fastna på bild.

I ögonvrån fick jag syn på två siluetter sitta i en och samma tall. Extra kul blev det när jag upptäckte att den ena var en kungsörn och den andra var havsörnen.

Framåt 13-tiden började snön äntligen lätta och vid några enstaka gånger tittade även solen fram. Normalt brukar örnarna försvinna när det fina ljuset anländer men nu var det tvärt om. Det blev full aktivitet och jag tappade räkningen hur många örnar jag egentligen såg. Tur att man har allt dokumenterat i minneskortet så man kan räkna dem efteråt.

Det var dock en kungsörn som utmärkte sig lite mer än de andra för trots sin ringa ålder (4vintrar) hade den ett beteende precis som en vuxen adult som hävdar sitt revir.

Den flög än hit och än dit, bråkade med dem som satt på åteln, jagade andra örnar i flykten och speciellt en adult som jag anar är en hona pga av hennes storlek. Flög omkring med pinnar i näbben och hade uppvisning i luftakrobatik generellt. Vem vet…kanske övade den för framtida aktiviteter? Var den tidig i för sin ålder? Eller var det rent av så att den bara lekte??? Ja säg det…ett mycket intressant studie att få ta del av var det i alla fall.

Som inte det skulle vare nog med havsörn på visit och kungsörnar som hade kul fick jag dessutom två andra trevliga överraskningar till på eftermiddagen.

Två ringmärkta kungsörnar som vi aldrig tidigare hade sett på åteln kom också på besök. En av dem ända från Finland.

Det blev en fenomenalt bra dag i kojan och med ca 1500 dokumentationsbilder. Tyvärr är det inte alltid man lyckas ta fina bilder bara för att man har 10-talet örnar på åteln.

Det finns mycket som kan gå fel, dåligt ljus som gör bilderna mörka och suddiga, pinnar och träd som är i vägen, man klipper vingar för man har för lång brännvidd och har man otur med korpar över allt blir självklart bilderna därefter också.

Men jag ska verkligen inte klaga för det var inte långtråkigt på något vis! Jag hade fått vara med om något som är få förunnat och det var jag mycket glad och lycklig över!

Jag var också stolt över att jag och Gustaf Wasa faktiskt hade något gemensamt trots allt. Att vi bägge hade stakat oss fram tvärsigenom vildmarken med en enda stav.

Därför tänker jag från och med nu kalla ”min” havsörn för Gustaf Wasa II

Text och foto: Marie Gillander ©