En öländsk resa, 12-15 aug 1999

- med brytande inre bränningar -

Erik Yvell

 

In i den femte skapelsedagen "flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste". De välsignades och uppmanades av Herren med orden "Varen fruktsamma och föröken eder". Den tiden var herdestunden helig!

Att råda över allt detta krälande, krypande, flygande satte så Herren människan. Och bland människorna uppstod småningom ornitologerna. Troligen hämtade Jubals söner, de första som hanterade harpa och pipa (Genesis 4:21), tonkraft och rytmer från fåglarnas läten. Jubals söner var de första kulturarbetarna. Sådan har alltid den romantiska män-niskans föreställning varit, när det gällt tron på musikens födelse; dock har lärda män förklarat att ett synsätt som detta intet har med musikens ursprung att göra.

Kulturarbetaren talar sällan om ägande, då ägande sällan förunnats dem. Förvaltartanken har varit den bärande, tillväxten skall ske invärtes. Ragnar Jändels råd var: "samlen ej i världen skatter/ men i själens dolda sal".

Ragnar Jändel var diktare, hans första hustru kom från Leksand. Uppväxt var han i Blekinge. "Herre, jag har hört din stämma/ likt en vårvind stark men sval", begynte den nyss citerade dikten. Han hade hört fågelsången; och nedhukad hade han botaniserat bland markens blomster. Ett par märkliga böcker lämnade han efter sig: Det stilla året och Blommor.

Fågelskådare är ett märkligt släkte. Det märkte jag redan under resan till Runde. Är de samlare eller förvaltare? De ser rätt grå och alldagliga ut, de flesta. I yrkesregistren återfinns de varstans. Så plötsligt slår det egenartade, hänförda ut. Människan är en religiös varelse, i synnerhet gäller det alla dem som förnekar all tro på ordning och regelbundenhet; ornitologen är en religiös varelse. Ragnar Jändel, en av våra mest religiösa lyriker, ville inte ha nyss citerade "psalm" i 1937 års psalmboksutgåva. Vilhelm Moberg jordfäste honom! Ingen svartrock i skapelsen.

Ändå tycks hänfördheten just ligga i detta som uttrycks i Skriftens ord om de räknade huvudhåren. Ornitologen är förvaltare, en kusin till kulturarbetaren; och han skådar med sin tub, handkikare eller med sitt öra, om det står rätt till i Skapelsen. Ornitologens heliga uppgift ligger i övervakandet, inte minst i övervakandet av finansvärldens senaste uppdateringar: är det nedbrytbart naturligt, eller inte? Vilhelm Moberg hade en boktitel, som just hette Att övervaka överheten. Ornitologen har en stor förvaltargärning att fylla. Inte minst i en tid när kultur omräknas i antal sålda luncher och gästnätter. Den sanne kulturarbetaren går alltid på tvärs; och ornitologen är hans kusin på Jubals släktträd.

Försent kom jag under resan att tänka på min författarvän i Kalmar, Anders Johansson. Han hade kunnat ge oss sin bild av Alvaret och Öland. Vid det här laget har han skrivit minst tio böcker om ön. I samlingen Under träden (LTs 1983) finns dikten Skymning, som jag tycker speglar förvaltarsynens ideologi:

Vid fönstret, i vårens början en kväll när skymningen kommer plötsligt; stenarna och träden betraktar mig ihärdigt, tystnar. Stjärnan i trädet är ett öga. Den ser på mig. Också stenarna har ögon. En sådan kväll ingår vi i träden och förbinds med de lugna, drömmande vattnen. Jorden är åter en tunn skiva;försiktigt rör den sig genom världsrymden för att inte spilla ut floder och hav.

Jag kikar i tub och tar del av de kunnigas kommentarer. Även om pilfinken och kråkan är mina favoritfåglar, så noterar jag Roskarlen i min lilla vaxduksbok och ögnar ige-nom det Erik Rosenberg skriver om denne i sin fältornitologiska handbok Fåglar i Sverige, mitt exemplar är biblioteksutrensat och utgivet 1953, enligt datumbladet har boken från den 18 mars 1955 till den 19 maj 1987 varit utlånad 37 gånger; exemplaret bär löpnummernoteringen 2579. Rosen-berg skriver det, som stannar hos mig: "Det har träffande påpekats, att fågeln på håll ser ut, som hade han brillor på näsan".

Min reselektyr är eljest Strindbergs Inferno. Jag tar mig fram till kapitel 7, Helvetet. Miljön och resekamraterna färgar läsningen. Jag noterar när Strindberg använder fåglar i texten. Den 14 maj 1896 noterar han i dagboken: "Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra hemtrevligt som om de bodde i mitt rum." Strindberg känner nog samma vanmakt som jag själv gjorde, när kajorna placerade ett betongfast bo i vår egen imkanal till köksspisen!

Dagen på Alvaret ser vi Nattljus och Ängshök och kanske 50 övriga arter, som jag icke noterar. I turistbroschyren, som luktar mynt, läser jag i Anders Johanssons 4-spaltare Sinnenas Öland: "En gång varje sommar brukar jag ensam övernatta ute på alvaret, nedkrupen i en sovsäck med alla stjärnor (och mygg) ovanför. Det är ett garanterat sätt att känna sin mänskliga litenhet och naturens väldighet!"

Vid Segersta fyr, efter intagna kroppkakor, träffar vi Kristian Cederroth. Han känner icke någon släkting med namnet Sigvard. Ett par dagar efter hemkomsten skriver jag till Segersta och lämnar ut titeln Hemma i det fattiga uppländska strövtåg och utsikter (LTs 1982). Och jag citerar två rader ur dikten Lera och lärka (s. 150):

Mitt i åkern bygger själens gråa kråka

Kanske skulle jag till en ornitolog också ha citerat den förmodade släktingen Sigvard Cederroths aforism (s. 178):

Det uppstår miljoner vågor varje dag på den sjö jag betraktar, men det är inte vågorna som intresserar mig utan den stillhet man säger ska finnas på djupet.

Efter den spännande ringmärkningen, där tubens arter plötsligt sitter fast i "märkarens" händer, går jag en eftermiddagstur på Ås kyrkogård. Många minns inringningar av nya år från denna kyrka och många kan erinra sig Allan Petterssons Sjunde symfoni över ett snöigt vindpinat sydöländskt landskap. Här vilar Gustaf Åsenius 1895-1929 och hans hustru Frida 1894-1980; och jag funderar över det långa änkeståndet och vad hennes okända tankar handlat om. Här finns de nedmyllade till återbruk, spårvägsförmän, smedmästare, fyrmästare, veterinärläkare, fiskare och lilla Marianne 1924-1926; svalorna svingar sig som akrobater utan lina kring kyrktornet och från havet kommer i pustar en frän tånglukt.

Senare på kvällen vid Ottenby kungsgård, vid dammen där två hägrar flyger upp, upptäcker jag mitt livs första steglits. Jag hade tänkt på den och önskat få se den när Bergs buss rullade fram i trakterna av rucklaren Lars Wivallius barndomsby Wivalla i Örebro. Han som lärt så många tjyvtrick under kriget och tillämpat dem alla efter Westfaliska freden, återkommit från svår fängelsetid och blivit brännvinsadvokat, stått ojordad i åtta månader efter sin död - hade mäktat skriva Klagevisa över denna torra och kalla vår, där just steglitsen fått rymmas på tre rader:

Låt kvittra, låt tittra steglitsor små hos granna svenska sädsärlor

Ornitologer sover sällan på sin kvist. Sent på natten skrånglar golvbjälkarna i vandrarhemsbaracken, skratt letar sig in under tröskellösa dörrar. Vid fyratiden skrånglar åter golvbjälkarna, tramp, tramp, tramp och gå och trampa som i en text av Joe Hill. Och vid frukostbordet har de "ortodoxa" sett den ena arten efter den andra: falkar och stjärtar, hökar, spettar och mesar.

Knappast var jag själv vid gott mod. Tidigare på sommaren hade jag inte orkat en resa till min svåger, broder Johan, vid klostret i Taizé. Trots stipendium och språkkunniga medresenärer. Brödjobbet hade långsamt slutat ge inspiration. Vedbacken har känts som en befrielse.

Ändå har jag gång på gång viskat fram orden ur Werner Aspenströms dikt Gråsparven ur samlingen Ordbok (Bonniers 1976):

Gråsparven är en sällsynt fågel. Den döljer sig som ax i åker. De gyllenbruna fjädrarna, likna eftersökta gatstenar. Den har ett stort projekt på gång: leva en dag till och en natt till och en dag till ...

Efter 31 år fri från stupor är jag tillbaka i det meningslösa. Ändå har jag, gråsparven och grårocken, ett stort projekt på gång: att överleva, att ta mig genom vändkorset, som leder mig ur en skenvärld. Därför var mina ölandsdagar ett stort äventyr. Nu läser jag vidare i Strindbergs Inferno, där kapitlet Helvetet inleds med följande meningar:

Äntligen en dags stillestånd i mina kval. Sittande i en länsstol på trappavsatsen till paviljongen betraktar jag i timtal trädgårdens växter och begrundar det förflutna.